Skogsröjet såklart! Del 1/2 Fredag
Det har gått några dagar sedan jag och Michelle kom hem från skogen. Shit, det har varit helt fantastiskt.
Sett så mycket bra, andats skogsluft och träffat kul människor. Hade så jävla tur med vädret också, sol och sjukt varmt. Precis som det ska vara på festival.
Eftersom ingen av oss gillar tält så bokade jag i hemlighet ett hotell i Norrköping och bjöd på de eftersom Michelle snart fyller år. Snacka om skönt att sova i vettig säng och frukost buffe på morgonen.
Det började iaf på Fredagen 26/7 och vi tog "the bmw smurfis" ner på morgonen och kom alldeles i tid så att vi hann se Toxic Rose som jag förstod skulle vara bra men de överaskade och körde på med en bra show även fast klockan var 14.00. De drog igång och ljudet var väl ganska dåligt till en början men det tog sig allt eftersom första låten spelades. Publiken var tyvärr inte så stor och de had einte heller särkskilt lång speltid men det såg inte ut att störa bandet som körde igenom sin setlist och någonstans mitt i setet så kom sångaren Andy fram till scenkanten med en blå frysväska som var väldigt blodig till synes.
Ur den slet han ur väldigt blodiga köttbitar som slets isär mellan tänderna och slängdes ut i publiken varav en träffade mig då jag inte hann flytta på mig.
Allt som allt så var det en bra konsert och en bra start på festivalen för vår del.
Bäst: A Song For The Weak
Sämst: Ljudkvaliten i första låten.
Efter Toxic Rose så var nästa band som vi såg, Diamond Dawn. Ett band där jag endast lyssnat på någon av deras låtar för att se vad det var. Jag kommer definitivt lyssna in mig mer tills nästa gång.
Ett band i sann H.e.a.t och Europe anda. Med riktigt grymma låtar och en fruktansvärt bra sångare som hade vunnit en musiktävling och därför fått spela på skogsröjet. Inte bara sångaren var ju självklart bra utan det övriga bandet är riktigt grymma på sina respektive instrument. Ett sammansvetsat band med framtiden för sig.
Med låtar som Take Me Higher och Into Overdrive får de mitt hjärta att dunka extra hårt och allt som fattas nu är bara en stor publik som hjälper till i refrängerna. Tyvärr så är publiken väldigt liten men om några år så hoppas jag att de byggt upp sitt namn och att de har betydligt fler fans.
Bäst: Into Overdrive och det faktum att sångaren kan ta de riktigt höga tonerna live.
Sämst: Antalet fans och åhörare i publiken.
Det känns som att detta inlägg kommer bli långt men jag struntar i det. Jag tycker det är kul så jag kör på.
Efter lite vätska i kroppen så var det dags att kolla in brudarna i Crucified Barbara.
Det är mina andra gång som jag ser dom, senast var Getaway rock 2010 och mycket har blivit bättre kan jag säga. De var inte dåliga då men de var riktigt vassa på skogsröjet i år.
Jag blir alltid lika imponerad när det kommer tjejer in i rockvärlden som verkligen kan leverera. Det finns tyvärr inte så många som gör det med kvalite som dessa tjejer. Jag tycker faktiskt att de kan vara den bästa tjejgruppen i världen.
De inleder hela setet med låten The Crucifier och det känns redan då att det här kommer bli en bra konsert.
De har skakat av sig sin melodifestival-stämpel genom att stryka Heaven Or Hell från setlisten vilket kan vara ett smart drag.
De slänger också in låten Count me in som gör att det blir en ganska lugn stämmning ett tag och det visar också på att sångaren Mia Coldheart klarar av att sjunga rent utan rockiga riff att luta sig tillbaka på.
Framtiden ser ljus ut för dessa tjejer och fansen ökar för varje dag.
Skogsröjet bjöd på fantastisk bra band i år och bland de banden hade vi några jubileumsspelningar.
Den första stod bandet Treat för.
Det här är ett band som för mig inte är ofrämmande men samtidigt så har jag tyvärr lyssnat för lite på dom också. Mamma som också har ett intresse för 80 talsmusik har en lp med Treat som jag har lyssnat lite på men det är också tyvärr det enda jag har hört.
Dett bandet har alltså ett trettioårsjubileum i år och gjorde även en jubileumsspelning på seden rock tidigare i sommar.
Det känns väldigt bra att fått chansen att se detta band innan det också lägger ner som så många andra band.
Sångaren är i fin form och det känns som att de har mer att ge i år framöver. Jag är som sagt väldigt lite insatt i de här men jag ska bjuda er på någon bild istället för att prata om något jag inte vet något om.
Stod väldigt långt bak så bilderna är inte klockrena.
Direkt när Treats spelning var klar så begav vi oss till nästa scen för att kolla in halva uppsättnignen av Shotgun Messiah. Nu för tiden kallar de sig enbart för Shotgun.
Detta var också en jubileumsspelning då det var (jag tror) 35 år sedan de släppte sin debutplatta som blev väldigt uppskattad. Jag kan ha fel om årtalet men något åt det hållet. Det får vi kolla upp sen.
De kändes som att sångaren tyvärr var kvar i 80 talet och att han fortfarande var ung osv. Hans scenspråk och sätt att tilltala publiken har inte mognat under dessa år vilket jag tycker är lite tråkigt för det blir näst intill patetiskt. Dock så håller rösten en hyffsad kvalitet och det är kul att få höra låtarna som man har lyssnat på innan. Låtar som Bop City och I don´t care about nothin. De gör sig väldigt bra fortfarande och jag är väldigt svag för denna typ av musik.
Jag orkar faktiskt inte skriva något mer just nu, Jag ska vakna om 7,5 timmar för att dra mig till jobbet.
På kvällen bäre av till Rättvik och Cruising. Jag har fortfarande många band kvar från fredagen som jag inte skrivit om men jag gör det i ett senare inlägg. Detta får räcka så länge.
Kommentarer
Trackback
